Hänsynslöst vräker jag spaden i jorden, lika hänsynslöst går jag loss på hela biten jag vill gräva ut, tiden försvinner, jag går in i min meditation, gräva, lyfta, kasta, slå spaden i jorden, lyfta, kasta, om igen, upprepade rörelser som skapar en rytm för min kropp att sjunga ikapp med.
Jag älskar det. Svidande muskler, svett som rinner sminket kletas ut hårsnodden kasar neråt jord färgar mitt ansikte vackert bruntgrått när jag torkar mig i pannan, och jag fortsätter, inte ger jag mig, nej inte alls, det ska grävas klart, här och nu.
Jag pustar. Backar några steg, ser på mitt verk. Nu kan jag plantera. Låta växterna släppa ut sina rötter i vår moders jord, och låta mig sköta om dom, ta hand om, som om jag hade fött dem ur mitt eget sköte,som om de var av min kropp kommen, jag vill ta hand om, värna, vattna, göda,smeka och gulla. Sjunga stilla i kvällsolens avtagande sken. Mjukt. Bortåt.
Jag pustar. Backar några steg, ser på mitt verk. Nu kan jag plantera. Låta växterna släppa ut sina rötter i vår moders jord, och låta mig sköta om dom, ta hand om, som om jag hade fött dem ur mitt eget sköte,som om de var av min kropp kommen, jag vill ta hand om, värna, vattna, göda,smeka och gulla. Sjunga stilla i kvällsolens avtagande sken. Mjukt. Bortåt.
Min trädgård var övergiven. Kanske är det en bidragande orsak till min frenesi i arbetet med henne. Ja det är en hon. Såklart jag. I trädgårdsform.
Hon ska bli nöjd. Bekväm, med rötter och med öppna mjuka ytor för solen att nå ner i minsta cell. Jag ska kunna sätta mig på olika platser beroende på solens gång över himlen. Bekvämt.
Jag njuter av att ta i så det svider. Jag njuter fullt ut av att se förändringen, för den är, samma förändring som jag tillåter ta plats inom mig, som speglar utåt.
Ja jag förstår det nu.
Trädgården är jag.
Åh, vad jag ska blomma.
LoveLight
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar