När jag ser dig, ser jag alla delar av alla jag någonsin
mött.
Min upplevelse av att uppleva en annan människa, i stort
eller smått, var redan innan, komplex.
Det är i stunden då jag förstår att du rymmer alla aspekter
av alla levande varelser på hela jorden, som jag hisnande inser. Det gör jag
med.
Det är lätt att uttrycka sig, vi är alla ett, eller, vi är
alla en, men vad innebär det för mig som enskild individ?
När börjar separationen från detta enhetliga och kommer jag
någonsin att uppleva det som bildar meningen, "Vi är, alla ett" ?
Ja. Det kommer jag att göra och jag har redan upplevt det.
Sammansmältningen som uppstår när man är nära en annan människa eller ett djur,
eller till och med bara är, i naturen, när allt flyter samman och inget spelar
någon roll längre. Just i den stunden när jag inte ens är, längre och tankarna
inte tänks. Just den stunden då jag som en skeende process smälter ihop med
alltet. Precis då upplever jag kontakt med allt.
Alla aspekter i mig, alla delar och byggstenar som min själ
är uppbyggd av, dessa små kontaktytor som konstant projiceras av aspekter
utifrån, vibrerar av välkomnande för sammansmältning, konstant. Detta är min
yttre drivkraft som för mig i den riktning jag går.
I et ytligt tänkande och görande där jag längtar efter alt
jag vill ha, dämpas denna drivkraft och jag slutar lyssna på mina aspekters
längtan efter sammansmältning. Istället springer jag snabbare för att hinna
samla på mig allt det där som alla andra också har.
När bruset tystnar och själen får komma till tals, känner
jag det igen. Tillståndet att bara vara utan att äga eller ha eller göra.
Tillsammans blir vi ett. I finstämd närvaro av alltet. Om vi
vill.
Jag kan umgås med dig. Spendera tid och tro att vi är ett.
Jag kan känna mig nöjd och trivas då du följer min vilja.
Jag kan känna mig trygg och må bra då du anpassar dig för
att passa in till mig.
Denna Illusion och detta spel kan vi hjälpas åt att hålla vi
liv. Denna Illusion av liv och gemenskap kan vi i olika roller turas om att
leda.
Vi skulle också kunna, om vi vill, tillåta acceptans.
Jag skulle kunna acceptera att mina aspekter av min själ
vibrerar igenkännande och attraherar dina byggstenar i din själ, för att de
egentligen är ett och längtar efter sammansmältning.
Något som bara kan uppstå när vi accepterar varandra.
Om jag påpekar att något du är, ej är bra. Skapa jag ett
avstånd mellan våra strukturer och bygger då på muren som förmodligen redan har
en mängd portar som är låsta med bortkastad nyckel.
Om jag vidhåller att du är den som borde ändra på dig och
vara på ett visst sätt för att passa in hos mig, träder jag över den själsliga
rätten som vi har, att få vara de vi är.
I samma stund då jag accepterar mina egna aspekters
ursprungliga varande, oavsett uttryck, kan jag också se dig med neutrala,
betraktande ögon. Just då, i denna stunden kopplas mitt betraktande, icke
dömande, en kanal till hjärtat och kärlek kan flöda.
Denna mekanismen träder ofta i kraft i början på en
förälskelse. Då kan vi vara så förlåtande som aldrig förr. Tills vardagen
träder in och jag börjar tycka att du borde anpassa dig för att dels förstå mig
bättre och för att göra mitt liv enklare.
I den processen har kärleken redan slutat flöda. Makt och
kontroll har tagit över och Egot styr. Vi kan bli uppfyllda av känslor som ger
uttryck av kärlek då vi känner oss bekräftade men den fritt flödande,
accepterande kärleken, är långt borta.
Mina kontaktytor i mina byggstenar väntar på att få smälta
samman med dina. Konstant.
Denna längtan drar oss till varandra. Ju mer aspekter vi har
av samma frekvens och vibration, desto större längtan.
Kan vi lägga bort borden och måsten, kontroll och begär i
detta och låta acceptansen få fri väg?
Valet är mitt. Valet är ditt.
/Carola
