Vi är ett, är vi?

När jag ser dig, ser jag alla delar av alla jag någonsin mött.

Min upplevelse av att uppleva en annan människa, i stort eller smått, var redan innan, komplex.

Det är i stunden då jag förstår att du rymmer alla aspekter av alla levande varelser på hela jorden, som jag hisnande inser. Det gör jag med.

Det är lätt att uttrycka sig, vi är alla ett, eller, vi är alla en, men vad innebär det för mig som enskild individ?

När börjar separationen från detta enhetliga och kommer jag någonsin att uppleva det som bildar meningen, "Vi är, alla ett" ?

Ja. Det kommer jag att göra och jag har redan upplevt det. Sammansmältningen som uppstår när man är nära en annan människa eller ett djur, eller till och med bara är, i naturen, när allt flyter samman och inget spelar någon roll längre. Just i den stunden när jag inte ens är, längre och tankarna inte tänks. Just den stunden då jag som en skeende process smälter ihop med alltet. Precis då upplever jag kontakt med allt.

Alla aspekter i mig, alla delar och byggstenar som min själ är uppbyggd av, dessa små kontaktytor som konstant projiceras av aspekter utifrån, vibrerar av välkomnande för sammansmältning, konstant. Detta är min yttre drivkraft som för mig i den riktning jag går.

I et ytligt tänkande och görande där jag längtar efter alt jag vill ha, dämpas denna drivkraft och jag slutar lyssna på mina aspekters längtan efter sammansmältning. Istället springer jag snabbare för att hinna samla på mig allt det där som alla andra också har.

När bruset tystnar och själen får komma till tals, känner jag det igen. Tillståndet att bara vara utan att äga eller ha eller göra.

Tillsammans blir vi ett. I finstämd närvaro av alltet. Om vi vill.

Jag kan umgås med dig. Spendera tid och tro att vi är ett. Jag kan känna mig nöjd och trivas då du följer min vilja.

Jag kan känna mig trygg och må bra då du anpassar dig för att passa in till mig.

Denna Illusion och detta spel kan vi hjälpas åt att hålla vi liv. Denna Illusion av liv och gemenskap kan vi i olika roller turas om att leda.

Vi skulle också kunna, om vi vill, tillåta acceptans.

Jag skulle kunna acceptera att mina aspekter av min själ vibrerar igenkännande och attraherar dina byggstenar i din själ, för att de egentligen är ett och längtar efter sammansmältning.

Något som bara kan uppstå när vi accepterar varandra.

Om jag påpekar att något du är, ej är bra. Skapa jag ett avstånd mellan våra strukturer och bygger då på muren som förmodligen redan har en mängd portar som är låsta med bortkastad nyckel.

Om jag vidhåller att du är den som borde ändra på dig och vara på ett visst sätt för att passa in hos mig, träder jag över den själsliga rätten som vi har, att få vara de vi är.

I samma stund då jag accepterar mina egna aspekters ursprungliga varande, oavsett uttryck, kan jag också se dig med neutrala, betraktande ögon. Just då, i denna stunden kopplas mitt betraktande, icke dömande, en kanal till hjärtat och kärlek kan flöda.

Denna mekanismen träder ofta i kraft i början på en förälskelse. Då kan vi vara så förlåtande som aldrig förr. Tills vardagen träder in och jag börjar tycka att du borde anpassa dig för att dels förstå mig bättre och för att göra mitt liv enklare.

I den processen har kärleken redan slutat flöda. Makt och kontroll har tagit över och Egot styr. Vi kan bli uppfyllda av känslor som ger uttryck av kärlek då vi känner oss bekräftade men den fritt flödande, accepterande kärleken, är långt borta.

 

Mina kontaktytor i mina byggstenar väntar på att få smälta samman med dina. Konstant.

Denna längtan drar oss till varandra. Ju mer aspekter vi har av samma frekvens och vibration, desto större längtan.

Kan vi lägga bort borden och måsten, kontroll och begär i detta och låta acceptansen få fri väg?

Valet är mitt. Valet är ditt.

 

/Carola