Vi är ett, är vi?

När jag ser dig, ser jag alla delar av alla jag någonsin mött.

Min upplevelse av att uppleva en annan människa, i stort eller smått, var redan innan, komplex.

Det är i stunden då jag förstår att du rymmer alla aspekter av alla levande varelser på hela jorden, som jag hisnande inser. Det gör jag med.

Det är lätt att uttrycka sig, vi är alla ett, eller, vi är alla en, men vad innebär det för mig som enskild individ?

När börjar separationen från detta enhetliga och kommer jag någonsin att uppleva det som bildar meningen, "Vi är, alla ett" ?

Ja. Det kommer jag att göra och jag har redan upplevt det. Sammansmältningen som uppstår när man är nära en annan människa eller ett djur, eller till och med bara är, i naturen, när allt flyter samman och inget spelar någon roll längre. Just i den stunden när jag inte ens är, längre och tankarna inte tänks. Just den stunden då jag som en skeende process smälter ihop med alltet. Precis då upplever jag kontakt med allt.

Alla aspekter i mig, alla delar och byggstenar som min själ är uppbyggd av, dessa små kontaktytor som konstant projiceras av aspekter utifrån, vibrerar av välkomnande för sammansmältning, konstant. Detta är min yttre drivkraft som för mig i den riktning jag går.

I et ytligt tänkande och görande där jag längtar efter alt jag vill ha, dämpas denna drivkraft och jag slutar lyssna på mina aspekters längtan efter sammansmältning. Istället springer jag snabbare för att hinna samla på mig allt det där som alla andra också har.

När bruset tystnar och själen får komma till tals, känner jag det igen. Tillståndet att bara vara utan att äga eller ha eller göra.

Tillsammans blir vi ett. I finstämd närvaro av alltet. Om vi vill.

Jag kan umgås med dig. Spendera tid och tro att vi är ett. Jag kan känna mig nöjd och trivas då du följer min vilja.

Jag kan känna mig trygg och må bra då du anpassar dig för att passa in till mig.

Denna Illusion och detta spel kan vi hjälpas åt att hålla vi liv. Denna Illusion av liv och gemenskap kan vi i olika roller turas om att leda.

Vi skulle också kunna, om vi vill, tillåta acceptans.

Jag skulle kunna acceptera att mina aspekter av min själ vibrerar igenkännande och attraherar dina byggstenar i din själ, för att de egentligen är ett och längtar efter sammansmältning.

Något som bara kan uppstå när vi accepterar varandra.

Om jag påpekar att något du är, ej är bra. Skapa jag ett avstånd mellan våra strukturer och bygger då på muren som förmodligen redan har en mängd portar som är låsta med bortkastad nyckel.

Om jag vidhåller att du är den som borde ändra på dig och vara på ett visst sätt för att passa in hos mig, träder jag över den själsliga rätten som vi har, att få vara de vi är.

I samma stund då jag accepterar mina egna aspekters ursprungliga varande, oavsett uttryck, kan jag också se dig med neutrala, betraktande ögon. Just då, i denna stunden kopplas mitt betraktande, icke dömande, en kanal till hjärtat och kärlek kan flöda.

Denna mekanismen träder ofta i kraft i början på en förälskelse. Då kan vi vara så förlåtande som aldrig förr. Tills vardagen träder in och jag börjar tycka att du borde anpassa dig för att dels förstå mig bättre och för att göra mitt liv enklare.

I den processen har kärleken redan slutat flöda. Makt och kontroll har tagit över och Egot styr. Vi kan bli uppfyllda av känslor som ger uttryck av kärlek då vi känner oss bekräftade men den fritt flödande, accepterande kärleken, är långt borta.

 

Mina kontaktytor i mina byggstenar väntar på att få smälta samman med dina. Konstant.

Denna längtan drar oss till varandra. Ju mer aspekter vi har av samma frekvens och vibration, desto större längtan.

Kan vi lägga bort borden och måsten, kontroll och begär i detta och låta acceptansen få fri väg?

Valet är mitt. Valet är ditt.

 

/Carola

Vem är jag? Är det du? Ett möte.

Vem är jag? Är det du?

Jag studerade de fina linjerna kring hennes ögon. Blå ögon med markerad svart kant. Långa ögonfransar. Svepande.

-          Vad vill du egentligen? Tänkte jag.

-          Vad Vill du? Frågade jag.

Kvinnan stirrade oseende tillbaka. ”Jag vill ha ett liv” Mumlade hon.

”Jag vill ha ett liv, känna mig levande och verkligen leva”

Jag lät det gå en stund. Lät hennes egna ord smälta in. Kände efter. 

Vad skulle jag svara på detta?

Orden började flöda ganska snart. Så även hennes tårar. ”Jag vet ju inte ens vem jag är” Snyftade hon högt. ”Vem fan är jag?”

Det knöt sig i mitt bröst. Jag tror att vem som helst kan identifiera sig med den frågan.

Det gick en stund till. 

Blicken hon sände ut var fortfarande oseende. 

En för tillfället ganska hård nöt att nå innanför skalet på. Det går inte att provocera någon i det tillståndet, inga frågor skulle nå fram. 

Vad kunde jag erbjuda?

Som alltid tror jag på rum och rymd för processen att finna sin egen väg.

”Vem jag är, beror på vem jag vill vara just i den stund jag funderar på det, just därför spelar det ingen som helst roll vem jag var igår, eller?”

Kvinnan mitt emot mig drog en djup suck.

 Jag lät henne vara en stund till.

”Vem jag är imorgon färgas av de processer jag sätter igång idag och mina val av idag ger effekten!”

”Eller?”

Jag log mot kvinnan. Insikten hade landat. 

Jag tog ner spegeln som jag hade haft mitt emot mig, hängde upp den på sin krok på väggen, gick ut ur rummet och stängde dörren. 

Slutjobbat för idag.

♥

Jag inser det nu

Jag inser att jag är allt. Jag inser det nu. Jag ser det och känner det.

Jag är de svidande tårarna som bränner i din ögonvrå, jag är orden du kastar på mig. Jag är den svala handen på min brännheta panna, jag är blommans knopp som brister och slår ut i full blom.

Jag är livet mellan händelser jag är den döende kvinnans blodomlopp. Jag är havets piskande våg och fisken som ilar vidare utåt havs.

Jag är pärlorna i ditt halsband trädda snyggt på rad, jag är livet som du ber till, vareviga dag.

Jag är cykeln, vars däck som måste pumpas, jag är disken på din köksbänk, jag är gräset du beträder en solvarm dag.

Jag är känslan som uppstår när sveket känns som mest, jag är ditt förlåt som sägs sådär helt rätt.

Jag är delaktig i det hela det gör mig hel i mitt jag, jag är processen som tar mig inåt till upplysningens dag.

Jag är regnet som strilar som rinner lätt nerför din rygg, jag är marken som regnet träffar jag är där och jag är trygg.

Jag är skogen som vinden leker i jag är löven som rasslar fritt, jag är djuren som boar, lever livet och värnar om sitt.

Jag är din tanke som du sänder din saknad ditt livs ljus, jag är mottagaren och själen som du nyss kastade ut ur ditt hus.

Jag är kärleken personifierad, fröet som du vill så, jag är blomman som ur tankens frö, snart kommer att återuppstå.

Jag är din hjärtas visa, den du sjunger högt för mig, jag är den kokande grytans lock, som lyfts när det är tid.

Jag är det illa barnets klagan när inget blir som väntat, jag är tankens vindlande bana när effekten av verkligheten är hämtat.

Jag är du när du ej vill vara dig, jag är ditt allt när du vill ha det så, jag är mig själv i alla tider från begynnelsen till nuet, från topp och till tå.

Jag är vi när vi älskar jag är allt vid din sida, jag är saknaden emellan och jag är avståndet som gråter. Jag är ensam, allt mer sällan.

Jag är fröna som vinden tar med sig jag är jorden de sätts ner i, jag är plantan som gror sig stark och jag är blommans kronblad i alla vi.

Jag är jag och det är allt, jag är mina cellers konstruktion, jag är mitt livs varande av allt jag ville vara, jag är min tankes effekt och min viljas funktion, jag är mitt allra högstas bästas produkt.

*Love*