Express myself.

När det gått ett dygn och jag fortfarande samma känsla, då blir jag först förskräckt. Att vakna med att önska någon annan död är inte det mest käcka kan jag tänka. Ändå välkomnar jag den ledsamhet och sorg som hotar att döda mitt eget hjärta.

Det finns gränser. Dessa gränser upplever vi nästan varje dag. Gränser för vad vi mäktar med, orkar ta, står ut med.

Efter många års ärligt uppvisande av känslor, för att jag vill vara sann, undrar jag om jag inte nådde en revolutionerande gräns just igår. Jag säger det som jag säger hela tiden. Tillåt dig att känna känslan fullt ut, sluta döma känslor som fula!

Och ännu bättre, ventilera det! Berätta om dina känslor, hur fula trynen de än må ha, så att andra kan förstå att det är fullt ok att känna. Alla känslor fullt ut. Att lagra denna känsla skulle kunna leda till den cancersvulst som jag anklagades att vara häromdagen.

Det har varit en omvälvande tid. Ett riktigt slag i magen var att bli kallad för tjuv. Av en närstående kvinna vars 60 - års present jag omsorgsfullt arrangerat, stolt över min bedrift först fick en utskällning om. Hur kunde jag vara så blåst att jag trodde att hon önskade sig det jag tänkte ge?

Något blåslagen i egot samlade jag mig snabbt och bannade mig själv, såklart, hur kunde jag tro att hon önskade sig detta? Jag omformade omgående presenten till vad hon egentligen önskade sig, lagom till nästa smäll. I ett telefonsamtal fick jag bli varse om att jag misstänktes ha stulit hennes 60 - års present. Rakt av stulit pengarna.

Det hade gått två veckor och jag hade helt enkelt inte hunnit köra de dryga 7 milen enkel resa för att lämna över den önskade presenten, så personen ifråga hade nu antagit detta. 

Hur väl känner denna människa mig? Denna fråga ställer jag mig stort. Medan jag efter att ha lagt luren föll i gråt i grym besvikelse. Ett helt liv av besvikelse och förtvivlan spelades upp. Något jag inte hade bearbetat klart, uppenbart.

Har hon fått sin present än? Efter att ha pratat med två starka kloka kvinnor igår kom jag till den konklusionen att min del av presenten plockas bort. Jag vill ej. Jag vill ej ge henne en del av mig. Enkelt så. Nu kan jag med ärlig känsla avyttra den lasten från mina axlar och avsluta den fruktansvärda känsla som det varit att vara i. 

Igår krackelerade ytterligare en nervpressande situation. En person som i många år stressat mina sinnen till max. På alla vis. Utsatte mig för förnedring och stress om igen. Det kom till den gräns som vi ofta talar om men kanske inte fullt ut alltid möter. Jag tillät personen in i mitt hem, och jag tillät personen totalt verbalt om igen krossa mig. Med ord. 

Men då hände det jag förvånat vaknar med denna morgon. Jag önskar personen död. Och jag uttryckte detta till personen ifråga. Jag önskar dig död, nu är det fanimej nog.

Detta drama är mitt att välja in eller välja bort. Alltid. Det ligger alltid i mitt intresse att skydda mig själv ifrån människor eller situationer som triggar dylika situationer.

Men.

Om jag bär på outtalade känslor så kommer dom att komma ut. Någon gång. Uppenbart var den omtalade gränsen nådd för min del.

I skrivande stund kan jag känna lättnad. För mig är skrivande terapi och jag finner förståelse genom mitt skrivande. Genom förståelse kan jag släppa. Efter det kommer förlåtelsen. Att förlåta mig själv för att jag utsätter mig själv för dessa stressande situationer medvetandegör mina mönster, mina val och vägen ut ur liknande kommande livsval.

Att tillåta sig att släppa ut känslor direkt när de uppstår har för mig blivit en viktig handling och något jag närmast är stolt över.

Det har i det senaste ofta diskuterats om jag borde ha en roll som Coach när jag som privatperson tillåter mig att ge utlopp för mina i stunden uppkomna känslor.

Om detta kan man ju diskutera till dagarnas slut eftersom vi förmodligen har olika åsikt, alla, men om vi vänder på det så kan vi också se det som en styrka, att jag som privatperson faktiskt vet att det är bra att inte spara på känslor som i sig, så småningom kommer att ge fysiska symptom. (Gissning)

Att bli kallad bortskuren cancersvulst, fet kossa, med mera är saker som man kan rycka på axlarna åt, men att år ut och år in konstant få höra liknande saker. Varje dag. Det bryter ner en. Hur duktig man än är på att sköta sin mentala hälsa, så tar det hårt. Vilket nu resulterade i gårdagens yttrande och ja, jag kände det verkligen så. Jag vill att du ska dö! Och jag hoppas innerligt att din död blir plågsam.

Hur känns det nu?

Nu finns en molande känsla av en vissen blomma att ta hand om. Något dog. Inte personen. Endast känslor. Så i slutändan kan vi väl ändå hylla utsläppet av känslan, medan ordvalet inte var det vackraste, men skulle jag ljuga? Nej, jag kände det verkligen så när jag yttrade det och jag känner verkligen idag att det var bra att det uttalades denna gräns som visar på att Nu, Är Det NOG.

Varför är det fult att släppa ut sina känslor? Hur kunde vi komma till den konklusionen att det ej är passande? Jag funderar stort över hur vårt samhälle skulle se ut om alla, alltid, släppte ut sina känslor precis exakt när de uppstod. Om vi alla, alltid tillät oss vara en flödande emotionell process. Skulle de stora känslostormarna ens uppstå då? Jag spekulerar i detta och säger, jag tror att vårt samhälle skulle bli mer harmoniskt.

Släpp ut känslorna direkt, gå inte och håll på dom, det om något är självskadande. I know the feeling.

/Carola

Fri Het

Att skämmas har alltid ingått. Det är väldigt lätt att hitta något att skämmas för. Om inte i mig själv så för någon annan. Situationerna har varit många, där jag skämts för andra. Till och med,för andra,på TV! Så att jag ej kunnat se färdigt program ibland.

Jag har tagit så,så mycket ansvar för andras reaktioner. Det är ett under att jag orkat ta något ansvar för mig, när jag brytt mig så mycket om andra.

Skamligt,och med stor skuld, tillät jag mig bli sedd i tidig ålder. Som modell står du där naken medan koreografen, assistenten, fotografen eller "you name him" petar, pillar, rättar, skäller, berömmer, förändrar.

Skamligt och med ännu större skuld tillät jag mig bli sedd i tidningar,på reklampelare, på planscher.

För vad spelade det för roll? Jag var ändå inget värd.

Listan var väldigt lång. För smal, för bred här, för platt där, förmkt hit för lite dit. Jag köpte alltid för små skor. Ett under är att mina fötter mår bra idag. Det var såklart skitfult med stora fötter när man vägde 46 kilo och var 173 cm.lång.

Så jag köpte för små skor. Och hade konstant fruktansvärt ont. Men hellre det än för stora fötter till min spensliga tonårskropp.

Relationsmässigt var det mesta förbjudet. Man skulle kunna tro att jag vuxit upp i ett nunnekloster. Jag var verkligen ej förberedd för vad som kunde växa fram mellan två älskande personer. Detta gav såklart ännu mer intäkter på skuld & skam-kontot. Jag kunde kalla mig miljonär.

När jag hittade yrken som jag var bra på utvecklade jag mina talanger stort, direkt och intuitivt. Det var min livlina för att någonstans,kunna känna att jag växte som människa. Att hitta den där ena endaste sak att få mogna och utvecklas med, och kunna visa familj, vänner och världen, titta, detta kan jag. Så växte kreativiteten fram.

Jag hade väldigt många "Borden & Måsten" i min vokabulär. De var så väl inpräntade att det gavs ej någon tid för eftertanke eller diskussion. Mitt sätt eller inget sätt. Detta hänger med och ja, jag jobbar stort med detta medvetandegörande.

Att börja byta ut Skuld och skam till njutning, liv och levande frihet började ändå ganska tidigt, eftersom jag var bra på det jag jobbade med, så fann jag njutningen i min kreativitet. Lusten att skapa, att förverkliga, att uppvisa mina talanger.

Jag hade alltså vattenhål. Mitt arbete.

Ända långt upp i vuxen ålder, med flera barn redan så förstod jag, kanske äntligen, att livet är ju inte bara att arbeta och att genom arbetet uppleva njutningens frukter.

En skilsmässa och separation kom lägligt och i rätt tid. Jag hade chans att utforska mitt inre ännu mer, på egen hand, i enormt många tysta ensamma stunder. Jag har haft 3 års ensamhet, wow, det har varit mer utvecklande än jag kan beskriva. Jag har njutit på så många olika vis, gett mig tid, gett mig liv, gett mig värde, gett mig allt det jag aldrig förr trott var ok. Helt utan skuld och skam ... nja... kanske inte, men med tillåtelse!

Mitt andliga liv, min spirituella utveckling har aldrig stannat upp. Sedan liten och med mina första minnen vet jag att jag haft kontakter och en flödande informationskanal från andra sidan och andra dimensioner. Detta har också gett mig, så så mycket skam och skuld. För vem är JAG, att vara speciell?
Och hur härligt var det att möta likasinnade, när jag var runt 25, som hade samma flöde som jag! Åt fanders med att känna sig speciell, vilket bar behäftat med skam, nej, här snackade vi plötsligt gemenskap! Och jag kunde berätta och lyssna,prata och uppleva, mer,om guider, ljuset, änglar, healing..
Jag accepterade plötsligt mina egna förmågor och  det kunde jag också ta del av lusten för dom, och börja njuta av at använda dom.

Idag är det som ett rinnande vatten. Mitt flöde och min kanal är ett utmärkt verktyg och en del av mig. Fortfarande är jag blyg över de enorma upplevelser jag är i,oftast. Jag är fortfarande lite rädd för att bli dömd eller utskälld. Jag gissar att det är mognad. Även det.

Jag vägrar dock låsa in mig mer, i denna process vet jag att det är meningen med öppenhet, det är meningen att njuta av livet, bejaka lusten till liv och kreatvitet, att visa öppet att detta är jag!

Jag är min identitet, och min identitet, är det jag som skapar, med varje val, om jag vill vara nära.

Min ursprungsidentitet uppmanar mig att stråla,glänsa,njuta,älska, leva.

Jag är på väg, jag kommer. Ja, jag kommer. Jag är snart där.

LoveLight.