Vem är jag? Är det du? Ett möte.

Vem är jag? Är det du?

Jag studerade de fina linjerna kring hennes ögon. Blå ögon med markerad svart kant. Långa ögonfransar. Svepande.

-          Vad vill du egentligen? Tänkte jag.

-          Vad Vill du? Frågade jag.

Kvinnan stirrade oseende tillbaka. ”Jag vill ha ett liv” Mumlade hon.

”Jag vill ha ett liv, känna mig levande och verkligen leva”

Jag lät det gå en stund. Lät hennes egna ord smälta in. Kände efter. 

Vad skulle jag svara på detta?

Orden började flöda ganska snart. Så även hennes tårar. ”Jag vet ju inte ens vem jag är” Snyftade hon högt. ”Vem fan är jag?”

Det knöt sig i mitt bröst. Jag tror att vem som helst kan identifiera sig med den frågan.

Det gick en stund till. 

Blicken hon sände ut var fortfarande oseende. 

En för tillfället ganska hård nöt att nå innanför skalet på. Det går inte att provocera någon i det tillståndet, inga frågor skulle nå fram. 

Vad kunde jag erbjuda?

Som alltid tror jag på rum och rymd för processen att finna sin egen väg.

”Vem jag är, beror på vem jag vill vara just i den stund jag funderar på det, just därför spelar det ingen som helst roll vem jag var igår, eller?”

Kvinnan mitt emot mig drog en djup suck.

 Jag lät henne vara en stund till.

”Vem jag är imorgon färgas av de processer jag sätter igång idag och mina val av idag ger effekten!”

”Eller?”

Jag log mot kvinnan. Insikten hade landat. 

Jag tog ner spegeln som jag hade haft mitt emot mig, hängde upp den på sin krok på väggen, gick ut ur rummet och stängde dörren. 

Slutjobbat för idag.

♥