Coachning av Coachen. Ett möte.

Coachning av Coachen

Det fanns egentligen inget märkvärdigt att notera. Det var en dag som alla. Regnet strömmade nerför rutorna, det var rått och kallt. Hallen vittnade om snöslask och egentligen ville jag bara sitta framför elden med min kaffekopp och tänka ingenting.

Coachen äntrade rummet något sent. Något stressad och något svettig. Eller var det regnet som blött ner hennes ansikte?

Kvinnan, en ung ambitiös perfektionist sökte mig för att få svar på några frågor som hon funderade över, gällande sitt yrke. Hela hennes energi vittnade om att hon var obekväm.

Alltifrån vädret till det faktum att hon var sen kryddades med den för henne jobbiga sits. Hon som Coach sökte svar hos en som hon antydde, konkurrent.

Jag bjöd henne en kopp the, som hon avböjde. Jag bjöd henne en liten handduk, som hon avböjde. Jag bjöd henne även en stol att sätta sig i. Inte ens den ville hon ha.

Mitt på golvet, stående med händerna dramatiskt utmed sidorna stod hon. Fingrarna spretade åt alla håll. Nästan som hennes hår hann jag tänka. – Vad vill hon egentligen? Hann jag också tänka.

”Berätta hur man gör det lätt” Var hennes första utrop.

-          Genom avskalning av alla onödiga yttre och inre faktorer, svarade jag lugnt. Jag tvingade mig själv att andas så sakta jag kunde för att kanske, kanske på så vis bromsa hennes stigande drama.

Den unga kvinnan roade mig en bit. Hon stod kvar i sin pose.

Med mitt svar ökade anspänningen i hennes ansikte, uttrycket skulle kunna vara taget från en njutande kvinna i en helt annan situation. Jag var tvungen att dölja ett leende.

”Berätta vad det är jag måste skala av” Frågade hon vidare.

-          Skala av ALLT, det som representerar en effekt som kan mynna ut i drama, prestige och bevisning, sa jag lättsamt medan jag studerade henne ingående.

Plötsligt säckade hela kvinnan ihop, hon sänkte axlarna, drog ett djupt andetag och satte sig frankt ner i stolen. Hennes ansikte var helt och fast riktat mot mitt. Hennes ögon vidöppna, stirrandes rakt in i mina. Jag bjöd henne värme och ömhet, kärlek och moderlighet. Hon sökte konkurrens, något hon aldrig skulle möta i mig. Jag släppte ej min blick. Jag tvingade henne att utstå min omsorg ända tills hon gav vika.

Med en suck som följdes av att hon höll om sitt ansikte med båda händerna.

”Vad ska jag göra?” Snyftade hon. ”Vad kan jag göra?” Upprepade hon flera gånger.

-          Vem vill du att dina klienter ska möta? Frågade jag mjukt.

”En professionell Coach med svar på allt” Svarade hon, medan hon rättade till sig i en bekväm position i stolen. ”Jag vill vara deras trygghet” sa hon sedan ganska släpigt.

-          Ok. Svarade jag.

Det gick en stund. Det gick ytterligare en stund och jag besåg ögonens flackande som alltid visar på tankarnas stormande på insidan. Händerna som vred sig i hennes knä vittnade om känslorna som försökte hålla takt med tankarna.

-          Varför vill du inte jobba som Coach? Var min enkla fråga.

Kvinnan visade först ingen reaktion. Känslan var att hon hade fastnat i tiden mellan tankar och känslor, nästan som om äntligen hade funnit en bekväm zon.

”Jag är ingen Coach” Var det enkla svaret som kom. ”Jag är ingen och kommer aldrig att vara en Coach”

-          Vad blir du lycklig av att göra då? Var en annan av mina frågor.

”Jag vill dansa” Och med de orden vek sig hela kvinnans kropp framåt och hon grät stilla i sina händer. ”Om jag ändå kunde få göra det jag är bra på” Snyftade hon.

-          Vem har betalt din utbildning? Dina föräldrar? Undrade jag.

”Min pappa har betalt utbildningen och den var skitdyr!!” utbrast kvinnan.

-          Är du myndig? Frågade jag, aningen provocerande.

Kvinnan slutade nästan andas. Hon stannade upp helt. Tittade lugnt på mig. Tittade sen på en punkt bakom mig. Sa inget på en längre stund.

”Det är dags för mig att bli vuxen va?” Frågade hon stilla.

-          Så kan det vara, svarade jag lika stilla.

”Det finns en tjänst ledig som danslärare för barn” Kvinnans ögon glänste av leendet som spred sig, ”Åh, vad jag vill ha det jobbet”

-          När ska du söka det? Log jag.

”NU” Sa kvinnan, reste sig abrupt, tappade sina handskar, höll på att snubbla över stolen, sprang iväg, ut genom dörren, kom tillbaka, kramade om mig och försvann sedan, för att ge sig ut i livet som den vuxna kvinna hon ju faktiskt kunde välja att vara.

Jag kom på att jag hade glömt att ta betalt, men insåg också att bättre lön än ytterligare en nöjd medborgare kunde jag inte få.

*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *