Kvinnan som var lycklig. Ett möte.

Kvinnan som var lycklig

”Hur blir man lycklig?” Frågade kvinnan förtvivlat.

Vi satt på en restaurang mitt i en storstad, mitt bland människor som flyktade förbi eller bara satt, lugnt och stilla i den sköna solen.

Katedralens klocka gungade från sida till sida och gav oss alla en dusch av dova vibrationer.

Två duvor frågade envist efter min bakelse. En kreation av fjorton lager. Lika hög som katedralen hann jag tänka, innan jag svarade kvinnan.

-          Det blir man inte. Det är man.

Mannen vid bordet bredvid sänkte sin tidning. Tittade oblygt rakt på mig. Tog en klunk espresso medan han fortsatte titta på mig. Kvinnan tittade också på mig. Förbryllat.

En kakofoni av dofter störde mig, jag ville egentligen ha en lugnare plats för detta samtalet men det bara blev såhär.

Kvinnan hade kontaktat mig för att som hon uttryckte det ”Få hjälp att överleva”

Så där satt vi, i den vackraste av städer och talade om längtan till döden, onödiga tankar och sorg.

-          Du föds lycklig, - sa jag. Du är lycklig. Alltid. Det är inte ett tillstånd som förändras. Någonsin. Själen är ett lyckligt skeende. En process av lycka som alltid är.

Kvinnan snyftade till. Mannen vid bordet bredvid hade nu lagt ifrån sig sin tidning. Han visade uppenbart sitt intresse för ämnet som avhandlades.

Tårar rann nu på kvinnans kinder. ”Menar du att min själ hela tiden är lycklig medans jag går runt och tror med mitt ego att jag måste må dåligt för att någon ska trösta mig så att jag kan bli lycklig?”

Jag log och sa, - Åh, får jag låna den beskrivningen? Vilken vacker färg och form du gav den meningen!

Kvinnan snöt sig ljudligt. Mannen rynkade pannan. Duvorna krävde sin andel av det goda.

Plötsligt kände jag Flow. Det är sällan i en sådan situation men det händer. Det bara är ett flöde och det känns, som om allt tystnar, tiden står still och allt innehar en perfekt form av alltet.

Kvinnan sa; ”Jag är alltså alltid lycklig” ”Men jag döljer det med sociala spel, draman och uppmärksamhetskrävande rollspel….”

Jag var fortsatt tyst. Flow gjorde sitt jobb, kvinnans insikter hade inte bara slagit rötter ner i myllan, de hade vuxit upp som livskraftiga plantor med färgsprakande blommor.

”Åh så vackert” sa kvinnan plötsligt. ”Min själ är alltså lycklig”

Så slog hon sig för munnen. ”Men Gud så patetiskt” ”Vad har jag att vara olycklig för?”

-          Om du blundar en liten stund, - sa jag. - Och bara känner av din själ. – Vad känner du då?

Kvinnan blundade. Mannen också. Duvorna åt min halvätna bakelse. Jag retade mig lite på att solen flyttat sig så att jag satt i skugga.

Plötsligt så spred sig ett leende över hela kvinnans ansikte. ”Åh, jag känner lycka” – Sa hon med en mjuk lugn ton.

Mannen däremot kämpade med en använd servett full med blåbärssylt. Han behövde torka sina tårar. Jag gav honom min oanvända.

Kvinnan torkade sig i ansiktet. Beställde in mer kaffe. Harklade sig. ”Jag kan andas” ”Jag kan andas igen” Trycket över bröstet är borta” Åh.. för första gången på flera år kan jag andas…”

Kvinnan tog min ena hand och höll den mjukt. ”Tack för din denna gåva” Sa hon med leende ögon.

Katedralens klocka började åter ljuda, mannen reste sig, la en hand på min axel, gav mig en slängkyss och släntrade iväg. Duvorna hade blivit 5 till antalet och det var dags att ta farväl.

*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *