Det var en lättnad för mig. att vara i sammanhang där någon annan kunde tala mitt ord. Där jag, för en gångs skull kunde känna tillit till att det ordet jag önskade sprida spreds utan min kraftansträngning.
Jag påtalade detta. Lät omgivningen förstå min känsla. Tacksamhet över hur mina valt lett mig dit. Jag behövde inte styra och ställa. Jag behövde bara vara jag och tillåta. Släppa.
Och jag trivdes i det. Att samverka med kompetens är coolt. Så pass coolt att man kan börja missa detaljer. Jag gjorde det. Jag missade vad hjärtat sa.
I min process och under mitt liv har jag ofta frågat mina medresenärer.. Tänker ni era känslor eller känner ni era tankar? Var finns du i detta?
Jag har såklart minst lika ofta frågat samma frågor till mig.
Jag är en högsensitiv person som både tänker och analyserar för mycket. Därför, i ett möte med en eller flera personer som fungerar någotsånär likadant, kan det vara en lisa för själen att bara släppa och låta någon annan styra skutan.
Gränserna för mitt och ditt suddas kanske ut en aning i detta. Gränserna för att respekfullt vårda och värna om den andre kanske suddas ut när vi så gärna vill smälta samman till en?
Om jag ej har respekt för mig, och min själ, hur ska jag då fungera med någon annan när vi är ett?
Jag kände att jag började tillåta härskartekniker komma in i mitt liv igen. Jag kände till och med att jag sa ja till dom. Som en gammal kappa. Välanvänd och mjuk men inte så vacker, la den sig tillrätta över mina axlar.
Mina axlar smärtade min nacke skrek och mitt huvud dunkade av svidande migrän. Men jag fattade inte. Förlät i tysto och fortsatte tillåta. Till och med uttalade att det var ok.
Det kröp ändå så småningom upp över mitt ansikte. Sanningen. Den täppte till porer, försökte släcka min blick, täppa till min trut och hålla för mina öron.
Jag hade erkänt mitt kontrollbehov i ett av de sårbaraste ögonblicken, erkänt min lättnad över att kunna släppa och bli styrd, tillåtit med hela min kraft att det var ok att bestämma mina drag.
Tills jag blev Shack matt. Tillplattad och nermanglad ner under golvtiljorna.
När jag öppnade för kommunikation och bad om förståelse, så ignorerades allt under två känsliga dygn, sen kom returen.Och vilken retur! Alla Makt och Härskarteknikers analytiker kunde frossat i detta.
Naturligtvis var det jag som var fel.
Jag stod upp för och skyddade mitt privatliv. Satte en gräns. Sa, det du gör mot mig nu är ej ok. PANG. Så skulle jag analyseras uppfostras tillrättavisas och "hanteras" som om jag var ett litet barn..
Jag valde att lämna processen som sådan och vände mig mjukt mot ursprunget, där allting en gång startade. Fann kraft och fann vila. Ro, kärlek och lycka.
Det är ju här jag är hemma. I frid.
Frihet från styrda sammanhang där jaget inte får vara fritt, själen inte får flöda och kroppen stagnerar smärtsamt är en rättighet som jag valt att ha. Jag kan förstå spekulationer om att jag ej fick kontrollera som jag önskade. Inget kunde vara mer fel. Det enda jag kontrollerar är min rätt att vara fri, med eller utan sammanhang.
Jag har ett helt livs övning på egenupplevda processer där jag är totalt kapabel att se och erkänna min intention. Denna är min. Jag blir gärna ett. vill leva i oneness, men när du börjar bestämma att jag ej får meditera, ej kanalisera, ej flöda fritt, ej skriva, ej möta, ej samtala, om, hur när och vad jag vill, då är friheten som det värnas om så stort inget annat än ett fett hyckleri och alla vackra ord faller platt.
Jag har en uppmaning till alla som läser detta.
Var fri.
I tanke, själ, kropp och ande.
Anden omsluter oss alla. Det är klistret mellan våra själar. Vi kan aldrig vara annat än ett. Vi är redan där. Endast tanken kan separera.
Om någon försöker begränsa dig, på något endaste lilla vis.
Gå.
/Carola
