2012 - 2013 - 2014

Vi lämnar intuitionens år för att träda in i kronchakrat och för att gå igenom porten till mormor universum. Kommande år, 2013 är det lila året.

Lila året ligger i det kinesiska metallelementet. Metallelementet har en relation till hösten. Tiden för skörd och insamlande av naturens föda.

Akupunkturmeridianerna relaterade till Metallelementet är lung- (yin) och tjocktarmsmeridianerna (yang). Metallelementet kontrollerar andningen och produktionen av försvarsenergi (wei qi). Lungornas funktion är att kontrollera andningen.

Lungorna utvinner syre (himmelsk qi) som blandas med näringen (qi från födan) som utvunnits ur mat och dryck. Lungorna och tjocktarmen för också bort oren qi.

Många har fått upp rädslor och sorg till ytan under 2012. Året 2013 är till för att läka dessa och för att syresätta oss så att vi blir ännu mer öppna för upplysning.

2013 står för helande. 

Att hela sig själv för att hela andra. Vi förstår ännu mer nu att allt börjar med det egna jaget. Min person. Jag. Samtidigt upplever vi ännu mer av sammanhang och gemenskaper där vi känner av oneness. Att vi alla är ett. Tillhörigheten ökar och medvetenheten kring denna massa som vi kan kalla One, kan komma att vara en sakfråga i många sorters relationer framöver.

Anden får en mening för ännu fler, energin som håller oss samman, binder oss till oneness. Kropp själ och sinne, plus anden. Vårt bindemedel.

”Andligt intresserad” får en ny innebörd. Eller i alla fall en uppgraderad sådan, på många håll. Fler kommer att vilja veta mer, om vårt ursprung och om vägen. Livet väg att gå och vara på.

2013 är ändock på samma gång, en övergång till 2014, som kommer att vara transformationens år. Där val av olika slag som vi inte ens kan föreställa oss idag kommer att ta form. 

2013 är en startsträcka för dessa förändringar.

I 2014 finner vi vattenelementet.

Vattenelementet är relaterat till vätska, flöde.  Flow. Akupunkturmeridianerna som är relaterade till Vattenelementet är njur- (yin) och blåsmeridianerna (yang). Vattenelementet lagrar essensen, regerar över födsel, tillväxt och reproduktion. Vattenelementet sägs vara livets rot. Den styr kraften inom oss.

Fram till dess, till alla dessa val och transformationer ska vi då njuta av 2013.

Hur gör vi det bäst? Det vet ingen, likaså vet alla, det bäst själv. Några tips på vägen, 2013, kan vara att andas. Syresätt dig. Ännu mer medvetet än vad du brukar.

Var konsekvent sann och ärlig. Stå upp för dig och det du vet är sant för dig, utan att blanda in prestige eller bevisföring. Tillåt andra än dig själv ha rätt. Slå av på logiska tänkandet och andas in störande processer i ditt hjärta, känn efter och medverka med hjärtat som drivkraft.

Känn dina tankar. Medvetandegör var du har dina processer. Ligger de oftast i tankarna eller känslorna?

Glöm bort grubbleri. 
Bli medveten om att Universums port är nu vidöppen för dina tankar. Du får vad du ber om. Även det du ej vill ha, om det är vad du bär i tankarna. Mormor Universum levererar din vilja. Mycket fortare än vad du förr upplevt.

2012 var ett år med intuitionen och stormiga känslor. Detta för att finslipa våra val inför 2013. Massor av emotionella processer har därför avhandlats. I 2012 finns Jordelementet.

Jordelementet har en karaktär av produktivitet, näringstillförsel och tillväxt. Jordelementets akupunkturmeridianer är mjälte (yin) och magsäcksmeridianerna (yang). Mjälten (inkl. bukspottkörteln) och magsäcken kontrollerar spjälkningen av maten samt utvinningen av näringsämnena. Magsäckens funktion är att spjälka mat, sända de "rena substanserna" till mjälten för omvandling och extraktion till ren essens för att skapa Qi (energi) och blod. De orena substanserna sänds vidare till tunntarmen för vidare separation. De "rena substanserna" skickas vidare till lungan för syresättning. Därefter sänds de till hjärtat, som pumpar ut blodet till hela kroppen för näring.

Jordelementets styrka är att kunna nära och stödja andra, samt att kunna bryta ner stora mängder information samt utvinna det viktigaste. När Jordelementet är i balans, är vi harmoniska och har förmåga att koncentrera oss, tänka, studera och minnas utan att oroa oss.

Och oroat oss har vi gjort. Hela 2012 verkar ha gått ut på att grubbla, fundera, oroa sig och undra. För att få upp allt brus till ytan. För att nu äntligen ha skalat bort allt detta. Det är dags att ratta in en kanal med en frekvens som är bortom det vi just nu förstår. Utan störningar. Utan brus som gör oss grubblande.

Jag välkomnar 2013 och det lila året där Änglarna Jophiel, Muriel, Jeremiel, Zadkiel kommer att vara de som är mest aktiva och rådande.

Diamant, Bergkristall, Granat och alla lila stenar och kristaller i alla nyanser är dig behjälpliga i energiarbete.

Från 2012 i övergången till 2013 kommer också en ny hjärtenergi in. I alla stora magiska övergångar, som detta räknas som, kommer det ytterligare en dimension i hjärtat att visas för oss. I år är det, det ljusblåa ljuset. Andens ljus.

Närhelst du behöver tröst, omge dig med Oneness, Ljusblått ljus och tankar färgade av ljusblått.

Fyll ditt hjärta i meditation med det ljusblåa ljuset för att känna din ursprungliga tillhörighet.

Innerligt och varmt välkomna in i 2013  ♥ 

/Carola

Härskartekniker och makt.

Det var en lättnad för mig. att vara i sammanhang där någon annan kunde tala mitt ord. Där jag, för en gångs skull kunde känna tillit till att det ordet jag önskade sprida spreds utan min kraftansträngning.

Jag påtalade detta. Lät omgivningen förstå min känsla. Tacksamhet över hur mina valt lett mig dit. Jag behövde inte styra och ställa. Jag behövde bara vara jag och tillåta. Släppa. 

Och jag trivdes i det. Att samverka med kompetens är coolt. Så pass coolt att man kan börja missa detaljer. Jag gjorde det. Jag missade vad hjärtat sa.

I min process och under mitt liv har jag ofta frågat mina medresenärer.. Tänker ni era känslor eller känner ni era tankar? Var finns du i detta?

Jag har såklart minst lika ofta frågat samma frågor till mig.

Jag är en högsensitiv person som både tänker och analyserar för mycket. Därför, i ett möte med en eller flera personer som fungerar någotsånär likadant, kan det vara en lisa för själen att bara släppa och låta någon annan styra skutan.

Gränserna för mitt och ditt suddas kanske ut en aning i detta. Gränserna för att respekfullt vårda och värna om den andre kanske suddas ut när vi så gärna vill smälta samman till en?

Om jag ej har respekt för mig, och min själ, hur ska jag då fungera med någon annan när vi är ett?

Jag kände att jag började tillåta härskartekniker komma in i mitt liv igen. Jag kände till och med att jag sa ja till dom. Som en gammal kappa. Välanvänd och mjuk men inte så vacker, la den sig tillrätta över mina axlar.

Mina axlar smärtade min nacke skrek och mitt huvud dunkade av svidande migrän. Men jag fattade inte. Förlät i tysto och fortsatte tillåta. Till och med uttalade att det var ok.

Det kröp ändå så småningom upp över mitt ansikte. Sanningen. Den täppte till porer, försökte släcka min blick, täppa till min trut och hålla för mina öron.

Jag hade erkänt mitt kontrollbehov i ett av de sårbaraste ögonblicken, erkänt min lättnad över att kunna släppa och bli styrd, tillåtit med hela min kraft att det var ok att bestämma mina drag.

Tills jag blev Shack matt. Tillplattad och nermanglad ner under golvtiljorna.

När jag öppnade för kommunikation och bad om förståelse, så ignorerades allt under två känsliga dygn, sen kom returen.Och vilken retur! Alla Makt och Härskarteknikers analytiker kunde frossat i detta.

Naturligtvis var det jag som var fel.

Jag stod upp för och skyddade mitt privatliv. Satte en gräns. Sa, det du gör mot mig nu är ej ok. PANG. Så skulle jag analyseras uppfostras tillrättavisas och "hanteras" som om jag var ett litet barn..

Jag valde att lämna processen som sådan och vände mig mjukt mot ursprunget, där allting en gång startade. Fann kraft och fann vila. Ro, kärlek och lycka.

Det är ju här jag är hemma. I frid.

Frihet från styrda sammanhang där jaget inte får vara fritt, själen inte får flöda och kroppen stagnerar smärtsamt är en rättighet som jag valt att ha. Jag kan förstå spekulationer om att jag ej fick kontrollera som jag önskade. Inget kunde vara mer fel. Det enda jag kontrollerar är min rätt att vara fri, med eller utan sammanhang.

Jag har ett helt livs övning på egenupplevda processer där jag är totalt kapabel att se och erkänna min intention. Denna är min. Jag blir gärna ett. vill leva i oneness, men när du börjar bestämma att jag ej får meditera, ej kanalisera, ej flöda fritt, ej skriva, ej möta, ej samtala, om, hur när och vad jag vill, då är friheten som det värnas om så stort inget annat än ett fett hyckleri och alla vackra ord faller platt.

Jag har en uppmaning till alla som läser detta.

Var fri.

I tanke, själ, kropp och ande.

Anden omsluter oss alla. Det är klistret mellan våra själar. Vi kan aldrig vara annat än ett. Vi är redan där. Endast tanken kan separera.

Om någon försöker begränsa dig, på något endaste lilla vis.

Gå.

/Carola

Min avsikt!

Idag är min avsikt;

Att vara god så gott blir gjort

Att vara mjuk så omvärlden mjuknar

Att vara flödande så att flödet varar

Att vara ekonomisk så att ekonomin är balanserad

Att vara Kärlek så att alla blir kärleksfulla

Att andas skönhet så att allt blir vackert

Att skörda lite av min sådd

Att så lite till så att fler kan skörda

Att vara öppen så att fler kan öppna sig

Att njuta och attrahera mera


Idag är min avsikt;

Att förstå så att jag blir förstådd

Att lyssna så att jag blir hörd

Att känna så att jag blir mottagen

Att ärligt vara sann

Att öppna mina dörrar

Att våga, så att jag möter mod

Att modigt säga ja

Att känna istället för att tänka

Att våga känna dina känslor

Att stå still fast jag vill springa


Idag är min avsikt;

Att Ta hand om mig så att jag känner mig omhändertagen

Att älska mig så att jag känner mig varmt älskad

Att värna om mig så att jag känner mig trygg

Att njuta av mig så att jag vågar njuta ännu mer

Att öppna mig ännu mer så att jag känner mig öppet flödande

Att släppa värderingar så att jag känner mig värdefull

Att våga vara värdefull vacker och flödande njutbar

Att vara ekonomiskt klok, sann och förberedd

Att känna mig mjuk, stark, vaken, lugn, bra, jämn, flexibel och älskad


Idag är min avsikt;

Att följa mina avsikter. Att känna att jag ÄR. Min avsikt just idag är att vara jag, i allt som sker, i mig, med mig och runt mig. Stabilt lugnt och tryggt.

/Carola

Express myself.

När det gått ett dygn och jag fortfarande samma känsla, då blir jag först förskräckt. Att vakna med att önska någon annan död är inte det mest käcka kan jag tänka. Ändå välkomnar jag den ledsamhet och sorg som hotar att döda mitt eget hjärta.

Det finns gränser. Dessa gränser upplever vi nästan varje dag. Gränser för vad vi mäktar med, orkar ta, står ut med.

Efter många års ärligt uppvisande av känslor, för att jag vill vara sann, undrar jag om jag inte nådde en revolutionerande gräns just igår. Jag säger det som jag säger hela tiden. Tillåt dig att känna känslan fullt ut, sluta döma känslor som fula!

Och ännu bättre, ventilera det! Berätta om dina känslor, hur fula trynen de än må ha, så att andra kan förstå att det är fullt ok att känna. Alla känslor fullt ut. Att lagra denna känsla skulle kunna leda till den cancersvulst som jag anklagades att vara häromdagen.

Det har varit en omvälvande tid. Ett riktigt slag i magen var att bli kallad för tjuv. Av en närstående kvinna vars 60 - års present jag omsorgsfullt arrangerat, stolt över min bedrift först fick en utskällning om. Hur kunde jag vara så blåst att jag trodde att hon önskade sig det jag tänkte ge?

Något blåslagen i egot samlade jag mig snabbt och bannade mig själv, såklart, hur kunde jag tro att hon önskade sig detta? Jag omformade omgående presenten till vad hon egentligen önskade sig, lagom till nästa smäll. I ett telefonsamtal fick jag bli varse om att jag misstänktes ha stulit hennes 60 - års present. Rakt av stulit pengarna.

Det hade gått två veckor och jag hade helt enkelt inte hunnit köra de dryga 7 milen enkel resa för att lämna över den önskade presenten, så personen ifråga hade nu antagit detta. 

Hur väl känner denna människa mig? Denna fråga ställer jag mig stort. Medan jag efter att ha lagt luren föll i gråt i grym besvikelse. Ett helt liv av besvikelse och förtvivlan spelades upp. Något jag inte hade bearbetat klart, uppenbart.

Har hon fått sin present än? Efter att ha pratat med två starka kloka kvinnor igår kom jag till den konklusionen att min del av presenten plockas bort. Jag vill ej. Jag vill ej ge henne en del av mig. Enkelt så. Nu kan jag med ärlig känsla avyttra den lasten från mina axlar och avsluta den fruktansvärda känsla som det varit att vara i. 

Igår krackelerade ytterligare en nervpressande situation. En person som i många år stressat mina sinnen till max. På alla vis. Utsatte mig för förnedring och stress om igen. Det kom till den gräns som vi ofta talar om men kanske inte fullt ut alltid möter. Jag tillät personen in i mitt hem, och jag tillät personen totalt verbalt om igen krossa mig. Med ord. 

Men då hände det jag förvånat vaknar med denna morgon. Jag önskar personen död. Och jag uttryckte detta till personen ifråga. Jag önskar dig död, nu är det fanimej nog.

Detta drama är mitt att välja in eller välja bort. Alltid. Det ligger alltid i mitt intresse att skydda mig själv ifrån människor eller situationer som triggar dylika situationer.

Men.

Om jag bär på outtalade känslor så kommer dom att komma ut. Någon gång. Uppenbart var den omtalade gränsen nådd för min del.

I skrivande stund kan jag känna lättnad. För mig är skrivande terapi och jag finner förståelse genom mitt skrivande. Genom förståelse kan jag släppa. Efter det kommer förlåtelsen. Att förlåta mig själv för att jag utsätter mig själv för dessa stressande situationer medvetandegör mina mönster, mina val och vägen ut ur liknande kommande livsval.

Att tillåta sig att släppa ut känslor direkt när de uppstår har för mig blivit en viktig handling och något jag närmast är stolt över.

Det har i det senaste ofta diskuterats om jag borde ha en roll som Coach när jag som privatperson tillåter mig att ge utlopp för mina i stunden uppkomna känslor.

Om detta kan man ju diskutera till dagarnas slut eftersom vi förmodligen har olika åsikt, alla, men om vi vänder på det så kan vi också se det som en styrka, att jag som privatperson faktiskt vet att det är bra att inte spara på känslor som i sig, så småningom kommer att ge fysiska symptom. (Gissning)

Att bli kallad bortskuren cancersvulst, fet kossa, med mera är saker som man kan rycka på axlarna åt, men att år ut och år in konstant få höra liknande saker. Varje dag. Det bryter ner en. Hur duktig man än är på att sköta sin mentala hälsa, så tar det hårt. Vilket nu resulterade i gårdagens yttrande och ja, jag kände det verkligen så. Jag vill att du ska dö! Och jag hoppas innerligt att din död blir plågsam.

Hur känns det nu?

Nu finns en molande känsla av en vissen blomma att ta hand om. Något dog. Inte personen. Endast känslor. Så i slutändan kan vi väl ändå hylla utsläppet av känslan, medan ordvalet inte var det vackraste, men skulle jag ljuga? Nej, jag kände det verkligen så när jag yttrade det och jag känner verkligen idag att det var bra att det uttalades denna gräns som visar på att Nu, Är Det NOG.

Varför är det fult att släppa ut sina känslor? Hur kunde vi komma till den konklusionen att det ej är passande? Jag funderar stort över hur vårt samhälle skulle se ut om alla, alltid, släppte ut sina känslor precis exakt när de uppstod. Om vi alla, alltid tillät oss vara en flödande emotionell process. Skulle de stora känslostormarna ens uppstå då? Jag spekulerar i detta och säger, jag tror att vårt samhälle skulle bli mer harmoniskt.

Släpp ut känslorna direkt, gå inte och håll på dom, det om något är självskadande. I know the feeling.

/Carola

Vem är jag? Är det du? Ett möte.

Vem är jag? Är det du?

Jag studerade de fina linjerna kring hennes ögon. Blå ögon med markerad svart kant. Långa ögonfransar. Svepande.

-          Vad vill du egentligen? Tänkte jag.

-          Vad Vill du? Frågade jag.

Kvinnan stirrade oseende tillbaka. ”Jag vill ha ett liv” Mumlade hon.

”Jag vill ha ett liv, känna mig levande och verkligen leva”

Jag lät det gå en stund. Lät hennes egna ord smälta in. Kände efter. 

Vad skulle jag svara på detta?

Orden började flöda ganska snart. Så även hennes tårar. ”Jag vet ju inte ens vem jag är” Snyftade hon högt. ”Vem fan är jag?”

Det knöt sig i mitt bröst. Jag tror att vem som helst kan identifiera sig med den frågan.

Det gick en stund till. 

Blicken hon sände ut var fortfarande oseende. 

En för tillfället ganska hård nöt att nå innanför skalet på. Det går inte att provocera någon i det tillståndet, inga frågor skulle nå fram. 

Vad kunde jag erbjuda?

Som alltid tror jag på rum och rymd för processen att finna sin egen väg.

”Vem jag är, beror på vem jag vill vara just i den stund jag funderar på det, just därför spelar det ingen som helst roll vem jag var igår, eller?”

Kvinnan mitt emot mig drog en djup suck.

 Jag lät henne vara en stund till.

”Vem jag är imorgon färgas av de processer jag sätter igång idag och mina val av idag ger effekten!”

”Eller?”

Jag log mot kvinnan. Insikten hade landat. 

Jag tog ner spegeln som jag hade haft mitt emot mig, hängde upp den på sin krok på väggen, gick ut ur rummet och stängde dörren. 

Slutjobbat för idag.

♥

Kvinnan som var lycklig. Ett möte.

Kvinnan som var lycklig

”Hur blir man lycklig?” Frågade kvinnan förtvivlat.

Vi satt på en restaurang mitt i en storstad, mitt bland människor som flyktade förbi eller bara satt, lugnt och stilla i den sköna solen.

Katedralens klocka gungade från sida till sida och gav oss alla en dusch av dova vibrationer.

Två duvor frågade envist efter min bakelse. En kreation av fjorton lager. Lika hög som katedralen hann jag tänka, innan jag svarade kvinnan.

-          Det blir man inte. Det är man.

Mannen vid bordet bredvid sänkte sin tidning. Tittade oblygt rakt på mig. Tog en klunk espresso medan han fortsatte titta på mig. Kvinnan tittade också på mig. Förbryllat.

En kakofoni av dofter störde mig, jag ville egentligen ha en lugnare plats för detta samtalet men det bara blev såhär.

Kvinnan hade kontaktat mig för att som hon uttryckte det ”Få hjälp att överleva”

Så där satt vi, i den vackraste av städer och talade om längtan till döden, onödiga tankar och sorg.

-          Du föds lycklig, - sa jag. Du är lycklig. Alltid. Det är inte ett tillstånd som förändras. Någonsin. Själen är ett lyckligt skeende. En process av lycka som alltid är.

Kvinnan snyftade till. Mannen vid bordet bredvid hade nu lagt ifrån sig sin tidning. Han visade uppenbart sitt intresse för ämnet som avhandlades.

Tårar rann nu på kvinnans kinder. ”Menar du att min själ hela tiden är lycklig medans jag går runt och tror med mitt ego att jag måste må dåligt för att någon ska trösta mig så att jag kan bli lycklig?”

Jag log och sa, - Åh, får jag låna den beskrivningen? Vilken vacker färg och form du gav den meningen!

Kvinnan snöt sig ljudligt. Mannen rynkade pannan. Duvorna krävde sin andel av det goda.

Plötsligt kände jag Flow. Det är sällan i en sådan situation men det händer. Det bara är ett flöde och det känns, som om allt tystnar, tiden står still och allt innehar en perfekt form av alltet.

Kvinnan sa; ”Jag är alltså alltid lycklig” ”Men jag döljer det med sociala spel, draman och uppmärksamhetskrävande rollspel….”

Jag var fortsatt tyst. Flow gjorde sitt jobb, kvinnans insikter hade inte bara slagit rötter ner i myllan, de hade vuxit upp som livskraftiga plantor med färgsprakande blommor.

”Åh så vackert” sa kvinnan plötsligt. ”Min själ är alltså lycklig”

Så slog hon sig för munnen. ”Men Gud så patetiskt” ”Vad har jag att vara olycklig för?”

-          Om du blundar en liten stund, - sa jag. - Och bara känner av din själ. – Vad känner du då?

Kvinnan blundade. Mannen också. Duvorna åt min halvätna bakelse. Jag retade mig lite på att solen flyttat sig så att jag satt i skugga.

Plötsligt så spred sig ett leende över hela kvinnans ansikte. ”Åh, jag känner lycka” – Sa hon med en mjuk lugn ton.

Mannen däremot kämpade med en använd servett full med blåbärssylt. Han behövde torka sina tårar. Jag gav honom min oanvända.

Kvinnan torkade sig i ansiktet. Beställde in mer kaffe. Harklade sig. ”Jag kan andas” ”Jag kan andas igen” Trycket över bröstet är borta” Åh.. för första gången på flera år kan jag andas…”

Kvinnan tog min ena hand och höll den mjukt. ”Tack för din denna gåva” Sa hon med leende ögon.

Katedralens klocka började åter ljuda, mannen reste sig, la en hand på min axel, gav mig en slängkyss och släntrade iväg. Duvorna hade blivit 5 till antalet och det var dags att ta farväl.

*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *

Coachning av Coachen. Ett möte.

Coachning av Coachen

Det fanns egentligen inget märkvärdigt att notera. Det var en dag som alla. Regnet strömmade nerför rutorna, det var rått och kallt. Hallen vittnade om snöslask och egentligen ville jag bara sitta framför elden med min kaffekopp och tänka ingenting.

Coachen äntrade rummet något sent. Något stressad och något svettig. Eller var det regnet som blött ner hennes ansikte?

Kvinnan, en ung ambitiös perfektionist sökte mig för att få svar på några frågor som hon funderade över, gällande sitt yrke. Hela hennes energi vittnade om att hon var obekväm.

Alltifrån vädret till det faktum att hon var sen kryddades med den för henne jobbiga sits. Hon som Coach sökte svar hos en som hon antydde, konkurrent.

Jag bjöd henne en kopp the, som hon avböjde. Jag bjöd henne en liten handduk, som hon avböjde. Jag bjöd henne även en stol att sätta sig i. Inte ens den ville hon ha.

Mitt på golvet, stående med händerna dramatiskt utmed sidorna stod hon. Fingrarna spretade åt alla håll. Nästan som hennes hår hann jag tänka. – Vad vill hon egentligen? Hann jag också tänka.

”Berätta hur man gör det lätt” Var hennes första utrop.

-          Genom avskalning av alla onödiga yttre och inre faktorer, svarade jag lugnt. Jag tvingade mig själv att andas så sakta jag kunde för att kanske, kanske på så vis bromsa hennes stigande drama.

Den unga kvinnan roade mig en bit. Hon stod kvar i sin pose.

Med mitt svar ökade anspänningen i hennes ansikte, uttrycket skulle kunna vara taget från en njutande kvinna i en helt annan situation. Jag var tvungen att dölja ett leende.

”Berätta vad det är jag måste skala av” Frågade hon vidare.

-          Skala av ALLT, det som representerar en effekt som kan mynna ut i drama, prestige och bevisning, sa jag lättsamt medan jag studerade henne ingående.

Plötsligt säckade hela kvinnan ihop, hon sänkte axlarna, drog ett djupt andetag och satte sig frankt ner i stolen. Hennes ansikte var helt och fast riktat mot mitt. Hennes ögon vidöppna, stirrandes rakt in i mina. Jag bjöd henne värme och ömhet, kärlek och moderlighet. Hon sökte konkurrens, något hon aldrig skulle möta i mig. Jag släppte ej min blick. Jag tvingade henne att utstå min omsorg ända tills hon gav vika.

Med en suck som följdes av att hon höll om sitt ansikte med båda händerna.

”Vad ska jag göra?” Snyftade hon. ”Vad kan jag göra?” Upprepade hon flera gånger.

-          Vem vill du att dina klienter ska möta? Frågade jag mjukt.

”En professionell Coach med svar på allt” Svarade hon, medan hon rättade till sig i en bekväm position i stolen. ”Jag vill vara deras trygghet” sa hon sedan ganska släpigt.

-          Ok. Svarade jag.

Det gick en stund. Det gick ytterligare en stund och jag besåg ögonens flackande som alltid visar på tankarnas stormande på insidan. Händerna som vred sig i hennes knä vittnade om känslorna som försökte hålla takt med tankarna.

-          Varför vill du inte jobba som Coach? Var min enkla fråga.

Kvinnan visade först ingen reaktion. Känslan var att hon hade fastnat i tiden mellan tankar och känslor, nästan som om äntligen hade funnit en bekväm zon.

”Jag är ingen Coach” Var det enkla svaret som kom. ”Jag är ingen och kommer aldrig att vara en Coach”

-          Vad blir du lycklig av att göra då? Var en annan av mina frågor.

”Jag vill dansa” Och med de orden vek sig hela kvinnans kropp framåt och hon grät stilla i sina händer. ”Om jag ändå kunde få göra det jag är bra på” Snyftade hon.

-          Vem har betalt din utbildning? Dina föräldrar? Undrade jag.

”Min pappa har betalt utbildningen och den var skitdyr!!” utbrast kvinnan.

-          Är du myndig? Frågade jag, aningen provocerande.

Kvinnan slutade nästan andas. Hon stannade upp helt. Tittade lugnt på mig. Tittade sen på en punkt bakom mig. Sa inget på en längre stund.

”Det är dags för mig att bli vuxen va?” Frågade hon stilla.

-          Så kan det vara, svarade jag lika stilla.

”Det finns en tjänst ledig som danslärare för barn” Kvinnans ögon glänste av leendet som spred sig, ”Åh, vad jag vill ha det jobbet”

-          När ska du söka det? Log jag.

”NU” Sa kvinnan, reste sig abrupt, tappade sina handskar, höll på att snubbla över stolen, sprang iväg, ut genom dörren, kom tillbaka, kramade om mig och försvann sedan, för att ge sig ut i livet som den vuxna kvinna hon ju faktiskt kunde välja att vara.

Jag kom på att jag hade glömt att ta betalt, men insåg också att bättre lön än ytterligare en nöjd medborgare kunde jag inte få.

*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *

Nu börjar livet, varje dag. Om ett möte.

Nu börjar livet, varje dag

Mannen hade redan berättat för mig att han hade förlorat sin livskamrat, så när han kom in genom dörren blev jag inte förvånad över den gråa fasad han bar. Han var till och med klädd i grått.

Mannen slog sig ner i fåtöljen och rättade till sin krage. Han hade rätt i sitt påstående som han förmedlade veckan innan per telefon. ”Ingen förstår hur det känns”

Hur skulle jag kunna förstå? Att förlora en livskamrat, kan det vara någon vinst? Det skulle vi snart reda ut.

-          Berätta, sa jag mjukt. Vad är värst just nu?

”Tystnaden” replikerade mannen. ”Tystnaden”

Jag lät honom vara i den tanken. Lät honom se sig om efter fler ”Värst just nu” – känslor. Men hans irrande blick stannade upp och han tittade på mig som om han ville säga ”Färdig”

-          Ok, sa jag. – Vad är då bäst, just nu?

Han tittade på mig och jag såg hur förvånad han blev över sin egen reaktion och svaret han gav kunde bara ges av en modig ärlig man.

”Tystnaden” sa mannen och tog sig om munnen och hjärtat. ”Oj!” Undslapp hans läppar och han såg förvånat på mig.

”Jag bara svarade vad som kom!” Sa han.

-          Ja, sa jag. Precis som det ska vara. Det är såhär vi kan komma vidare. När vi är ärliga mot oss själva. Jag log mjukt och fick ett mjukt leende tillbaka.

Vi satt tysta en stund. Jag ville inte provocera fram något efter den insikten. Det fick komma igång av sig själv. Flödet fanns där. Pockade på och plötsligt fann det sin väg ut.

”Jag är lättad Carola! Jag är så jävla lättad att det äntligen är över!” Och där brast han i en stilla gråt.

Jag räckte honom näsdukarna men han sköt undan dom. Lät tårarna blanda sig med näsflödet och bara satt i det en stund. Öppnade sina ögon och släppte ut sorgen, lät allt det svarta, stinkande illaluktande komma ut i ord, osammanhängande smutsigt. Ganska vidrigt.

Nu sträckte han sig själv efter näsdukarna. Ordnade med sitt hår som fallit fram i ansiktet och blandat sig i sorgen. Snöt sig. Skrattade till. Harklade sig. ”Hur fan gjorde du det där?” Jag har inte gråtit på två jävla år!”

Jag sa inget. Log mjukt och bjöd honom ett glas vatten.

-          Vad är bäst just nu? Frågade jag en andra gång.

Mannen lutade sig bekvämt bak i fåtöljen. Satt tyst en stund. ” Att livet börjar” ”Att helvetet äntligen är över och att mitt, mitt egna liv äntligen får ta plats!”

Han tittade mig ärligt in i ögonen. ”Hon led så jävla mycket!” Så föll han i en stilla gråt igen. Slog armarna om sig själv, vek sig framåt. Lät det komma ut. Ännu fler ord, smärta.

Jag satt i energin av mannens kärlek till sin hustru, i energin av svart sorg och besvikelse, men jag satt också i energin av en pånyttfödelse, ett frö som slagit rot, som påbörjat sin bana upp mot solen, för att mötas av ljus och värme, för att få bli till liv och blomma.

-          Vad är värst just nu? Frågade jag en andra gång.

”Inget!” Svarade mannen. ”Inget!” ”det är över, jag vet att hon har det bra nu”

-          Vad blir ditt nästa steg? Frågade jag när jag upplevde att han var mottaglig för att fortsätta samtala.

”Mitt nästa steg..” Sa mannen sakta och lät svaret dröja

”Mitt nästa steg är att avsluta alla våra gemensamma projekt” ”Allt det vi påbörjade för att hon skulle känna hopp och liv” ”Allt det jag påbörjade fast jag visste att hon ej skulle hinna uppleva det” ”Allt det, precis varenda grej, ska jag avsluta i min kärlek för oss”

Mannen satt tyst en stund och tog in allt som han sagt. Han vände sitt ansikte mot mig och jag såg hans djupa tacksamhet skrivet i hans öppenhet.

”Tack” Var precis vad han sen sa. ”Tack, jag visste inte ens att jag ville ta tag i allt det” ”Tack för att du fick mig att se”

Jag log mjukt och lät honom vara i den känslan en liten stund, då tacksamhet är en fantastisk gödning för liv och lycka.

-          Du har dig själv att tacka, sa jag sedan. Det är du som ska tacka dig själv.

Du har tagit varje av dessa steg själv, ända hit. Nu börjar livet. Ditt liv, varje dag, och du kan känna den enorma tacksamheten för liv eftersom du dessutom vet hur det känns att förlora en livskamrat.

”Ja” svarade mannen enkelt. ”Du har förmodligen rätt” ”Hon kommer alltid att finnas med mig” ”Men nu börjar livet. Mitt liv, varje dag”

*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *