När det gått ett dygn och jag fortfarande samma känsla, då blir jag först förskräckt. Att vakna med att önska någon annan död är inte det mest käcka kan jag tänka. Ändå välkomnar jag den ledsamhet och sorg som hotar att döda mitt eget hjärta.
Det finns gränser. Dessa gränser upplever vi nästan varje dag. Gränser för vad vi mäktar med, orkar ta, står ut med.
Efter många års ärligt uppvisande av känslor, för att jag vill vara sann, undrar jag om jag inte nådde en revolutionerande gräns just igår. Jag säger det som jag säger hela tiden. Tillåt dig att känna känslan fullt ut, sluta döma känslor som fula!
Och ännu bättre, ventilera det! Berätta om dina känslor, hur fula trynen de än må ha, så att andra kan förstå att det är fullt ok att känna. Alla känslor fullt ut. Att lagra denna känsla skulle kunna leda till den cancersvulst som jag anklagades att vara häromdagen.
Det har varit en omvälvande tid. Ett riktigt slag i magen var att bli kallad för tjuv. Av en närstående kvinna vars 60 - års present jag omsorgsfullt arrangerat, stolt över min bedrift först fick en utskällning om. Hur kunde jag vara så blåst att jag trodde att hon önskade sig det jag tänkte ge?
Något blåslagen i egot samlade jag mig snabbt och bannade mig själv, såklart, hur kunde jag tro att hon önskade sig detta? Jag omformade omgående presenten till vad hon egentligen önskade sig, lagom till nästa smäll. I ett telefonsamtal fick jag bli varse om att jag misstänktes ha stulit hennes 60 - års present. Rakt av stulit pengarna.
Det hade gått två veckor och jag hade helt enkelt inte hunnit köra de dryga 7 milen enkel resa för att lämna över den önskade presenten, så personen ifråga hade nu antagit detta.
Hur väl känner denna människa mig? Denna fråga ställer jag mig stort. Medan jag efter att ha lagt luren föll i gråt i grym besvikelse. Ett helt liv av besvikelse och förtvivlan spelades upp. Något jag inte hade bearbetat klart, uppenbart.
Har hon fått sin present än? Efter att ha pratat med två starka kloka kvinnor igår kom jag till den konklusionen att min del av presenten plockas bort. Jag vill ej. Jag vill ej ge henne en del av mig. Enkelt så. Nu kan jag med ärlig känsla avyttra den lasten från mina axlar och avsluta den fruktansvärda känsla som det varit att vara i.
Igår krackelerade ytterligare en nervpressande situation. En person som i många år stressat mina sinnen till max. På alla vis. Utsatte mig för förnedring och stress om igen. Det kom till den gräns som vi ofta talar om men kanske inte fullt ut alltid möter. Jag tillät personen in i mitt hem, och jag tillät personen totalt verbalt om igen krossa mig. Med ord.
Men då hände det jag förvånat vaknar med denna morgon. Jag önskar personen död. Och jag uttryckte detta till personen ifråga. Jag önskar dig död, nu är det fanimej nog.
Detta drama är mitt att välja in eller välja bort. Alltid. Det ligger alltid i mitt intresse att skydda mig själv ifrån människor eller situationer som triggar dylika situationer.
Men.
Om jag bär på outtalade känslor så kommer dom att komma ut. Någon gång. Uppenbart var den omtalade gränsen nådd för min del.
I skrivande stund kan jag känna lättnad. För mig är skrivande terapi och jag finner förståelse genom mitt skrivande. Genom förståelse kan jag släppa. Efter det kommer förlåtelsen. Att förlåta mig själv för att jag utsätter mig själv för dessa stressande situationer medvetandegör mina mönster, mina val och vägen ut ur liknande kommande livsval.
Att tillåta sig att släppa ut känslor direkt när de uppstår har för mig blivit en viktig handling och något jag närmast är stolt över.
Det har i det senaste ofta diskuterats om jag borde ha en roll som Coach när jag som privatperson tillåter mig att ge utlopp för mina i stunden uppkomna känslor.
Om detta kan man ju diskutera till dagarnas slut eftersom vi förmodligen har olika åsikt, alla, men om vi vänder på det så kan vi också se det som en styrka, att jag som privatperson faktiskt vet att det är bra att inte spara på känslor som i sig, så småningom kommer att ge fysiska symptom. (Gissning)
Att bli kallad bortskuren cancersvulst, fet kossa, med mera är saker som man kan rycka på axlarna åt, men att år ut och år in konstant få höra liknande saker. Varje dag. Det bryter ner en. Hur duktig man än är på att sköta sin mentala hälsa, så tar det hårt. Vilket nu resulterade i gårdagens yttrande och ja, jag kände det verkligen så. Jag vill att du ska dö! Och jag hoppas innerligt att din död blir plågsam.
Hur känns det nu?
Nu finns en molande känsla av en vissen blomma att ta hand om. Något dog. Inte personen. Endast känslor. Så i slutändan kan vi väl ändå hylla utsläppet av känslan, medan ordvalet inte var det vackraste, men skulle jag ljuga? Nej, jag kände det verkligen så när jag yttrade det och jag känner verkligen idag att det var bra att det uttalades denna gräns som visar på att Nu, Är Det NOG.
Varför är det fult att släppa ut sina känslor? Hur kunde vi komma till den konklusionen att det ej är passande? Jag funderar stort över hur vårt samhälle skulle se ut om alla, alltid, släppte ut sina känslor precis exakt när de uppstod. Om vi alla, alltid tillät oss vara en flödande emotionell process. Skulle de stora känslostormarna ens uppstå då? Jag spekulerar i detta och säger, jag tror att vårt samhälle skulle bli mer harmoniskt.
Släpp ut känslorna direkt, gå inte och håll på dom, det om något är självskadande. I know the feeling.
/Carola
